Jag har kommit till den punkt då jag verkligen inte orkar mera.
Jag är slutkörd, trött på livet. Jag hatar att både prata och skriva om saker som dessa, jag vågar inte ens prata med min psykolog om hur mycket jag funderar på att ta mitt liv.

Jag tror att jag kanske behöver något piller som plockar upp mig från denna botten. Jag har inte försökt med något än, men jag gör allt jag kan tänkas komma på för att göra mig av med dessa känslor. Idag sköljde jag ner några värktabletter med alkohol och rökte alldeles för många cigaretter i hopp om att något bara skulle gå tyst på allt, men inte hjälpte det. Istället låg jag på soffan och grät hysteriskt över hur mycket jag ätit och hur mycket kalorier det är i sprit.

Jag är så trött nu, jag känner mig bara som den äckligaste jävla ursäkt till människa som någonsin vandrat på denna jord. Jag är inte förtjänt av något och jag har aldrig i hela mitt liv hatat mig själv så mycket.
Jag vill bara att allt ska vara över.

Jag är den tråkigaste människan på denna jord och jag förstår om ingen läser denna blogg längre.
Förlåt.
Saker och ting går inte bra dock, men när gör de det?

Förlåt att jag inte skrivit på ett tag.
Jag är tom och ångesten gnager i bakhuvudet. Hade fest hemma hos mig igår och alltid gick förvånansvärt bra, men ändå satt jag uppe fram tills klockan 7 på morgonen och hatade mig själv för att jag är en värdelös människa som inte gör något rätt. Oavsett om det gå bra eller inte så ångrar jag alltid mig när jag umgås med folk. Jag känner bara hur alla vill att jag ska gå där ifrån, hur i vägen jag är och hur dumt allt jag säger är.

Maten är knepig också, är tillbaks till att inte äta mycket alls, utan att ens försöka direkt. Jag kan verkligen inte få i mig mat, och tro mig jag vill. Jag önskar att jag kunde äta mer 'normalt', men jag sitter så jävla fast just nu så det är inte sant.

En snabb kroppsupdate också, här är en bild på hur jag ser ut just nu.
Äckligt, jag vet. Kanske är det för det bättre om jag bara inte gör något åt min aptitlöshet.

Den senaste veckan har varit rörig.
Jag äter mer än vad jag gjort tidigare, kanske runt 1000 kcal om dagen, och tränar mellan 2-3 timmar/dag.
Hela min kropp gör ont. Mina ben känns som de är på väg att falla av.

Helt ärligt så tror jag ändå att jag mår okej. Har inte känt mig extremt deprimerad eller direkt känt att ända utvägen har varit att slänga sig från balkongen. Snarare har min utväg varit att gå kilometer efter kilometer.
Jag har inte vågat väga mig dock. Jag försöker bara undvika vågen så gott jag kan, den ger mig ingen glädje.
Jag röker dessutom alldeles för mycket. Innan jag fyllde 18 så hände det ibland, men sällan att jag rökte, men sen jag fick köpa mina egna cigg har det fan inte gått en dag utan.

Men ärligt, allt som får min hjärna att sakta ner lite är välkommet. På lördag är det även fest hemma hos mig tydligen. Cigg och sprit är vad jag behöver.

Skitdag efter skitdag.
I fredags fick jag träningsförbud, eller ja, begränsning. Jag får inte träna/gå/röra på mig mer än 30 min om dagen.
Helt ärligt så kunde jag inte bry mig mindre, idag så var jag ute och gick i 3 timmar och en kvart. Jag står helt ärligt inte ut med mig själv och får jag inte träna om jag vill så exploderar jag.
Yep, thats all..

Det jag är tung(t) nu.

Vägde mig. Det var ungefär så illa som jag förvntat mig.
Fippade ur totalt o tog random piller jag hittade o var allm'nt självdestruktiv. Jag mpsr inte bra jst nu